1. Hur kommer det sig att du skrivit boken?
Det var nog mest en kombination av ett eget stort intresse för litteratur, psykologi och personlig utveckling. Med ökad självkännedom följer förmågan att kunna reflektera. Då kan det göra ont om man likt mig levt med mycket våld och inser vilken skada andra tillfogats. Först när jag blev inlåst på lång tid började världen snurra långsamt. Inrutade dagar med extrema mängder tid visade dörrar jag inte visste fanns, skrämmande portar. Det blev omtumlande och samtidigt nödvändigt att skriva ner delar av mitt rannsakande för annars kunde jag inte förstå någonting.
2. Vad är det du vill förmedla med din bok?
Den frågan funderade jag mest på efter att texten var klar. Till skillnad mot exempelvis en fiktiv roman inlåter ju det självbiografiska skrivandet som sådant att ligga nära den egna sanningen. Har ens liv dessutom levts i marginalerna, i utanförskap, är det inte lika många som delar erfarenheterna. Jag tror att just fler narrativ behövs i dessa dagar, så kanske även min bok utgör en pusselbit.
3. Hur menar du att "fler narrativ behövs" ?
Jag tänker att det pågår flera berättelser just nu. Stora nyhetsbolag utmanas av sociala medier; granskande journalistik samsas på samma arenor vars primära syften är att underhålla och sälja produkter. Men det gemensamma är ändå uppdelandet i gott och ont, svart eller vitt. Precis som om vi inte klarar av att stå bland nyanserna, mitt i det mångdimensionella och oförutsägbara.
Samtidigt är det många som tror på upplysningsideal, förnuft och vetenskap, ändå är vi emellanåt sorgsamt tvärsäkra. Det gör mig ofta rädd, som kommer från en högerradikal bakgrund där vi alltid kategoriserade och värderade utifrån etnicitet och nationalitet. Jag trodde att vi var ensamma om att ha sådan förenklad syn på människor. Jag hade fel.
De individuella berättelserna är därför viktiga, annars kan vi inte förstå varandra, än mindre ha något gemensamt. Böcker som Tara Westovers "Allt jag fått lära mig" och Douglas Stuarts "Shuggie Bain" ger perspektiv som berikar, de lär oss något om att vara människa.
4. Kan din berättelse lära oss något?
Vilken svår fråga. Jag tror inte att jag själv kan eller bör svara på denna, det är ju upp till läsaren. Fast jag kan säga så mycket att jag upplever responsen på boken som väldigt bra. Många läsare beskriver att de blivit överrumplade, glada, arga, berörda. Gymnasielärare har hört sig för om de kan få använda boken i sin undervisning. Det känns förstås väldigt stort för mig. Kan jag bidra via boken så är det ju det minsta jag kan göra. Dessutom tyckte en före detta partiledare för ett riksdagsparti att boken var väldigt lärorik. Men som sagt, svaret om boken har något att lära ut måste besvaras av läsaren.
5. Varför ska en köpa och läsa just din bok?
Antagligen motiveras bokläsare på olika grunder. Vissa är nog aktiva rasister, andra övertygade anti-fascister. En del kanske ser tv-program som "Svenska Fall" och "I huvudet på en gärningsman" medan andra studerar psykologi. I grund och botten tror jag att alla människor är nyfikna. Somliga till och med genuint intresserade av att ta del av andras historia och erfarenheter. Detta betyder inte att drivkraften överlag måste värderas, utan att läsandet i sig har ett egenvärde, betraktat som möjligheten att för en stund gå i den andres skor. Vi kan avsky varandra, hata som Covid-19, men aldrig riktigt förstå om vi inte tystnar för en stund och lyssnar. Eller i detta fall, läser.
Min bok ska man köpa och läsa för att bli mindre tvärsäker. För ledan i att ständigt matas med stereotyper. Det smak- och färglösa traderandet av urgamla "sanningar" som överlever såväl världskrig som pandemier. Och för att aldrig sluta tro på vad som är möjligt.
Det egna tänkandet formar verkligen hur vi uppfattar världen, men vi är så mycket mer än våra yttre attribut. Till och med mer än våra sämsta handlingar.
Läs boken så kommer du att förstå.
